Ligger i soffan och kollar på ett romantiskt drama och sms:ar med en god vän. Vi pratar om livets stora problem som självförtroende och kroppsfixering. Det hänger ju ihop på något sätt. Men om man inte tycker om sig själv, hur ska då någon annan kunna tycka om den man är?
Jag har ju inte börjat träna pga att jag tycker att allt är så pinsamt, har brytt mig så mycket av vad andra tycker och tänker om mig. Det hän enkla med att våga ta första steget, som att sätta foten på ett gym för min del. Det är en jätte enkel sak, men det är ett ställe jag aldrig har varit på, jag vet inte hur sakerna funkar. Första gången när jag skulle sola stod jag utanför en dörr med texten "Relax". Det gick säkert 10-15 minuter innan jag vågade ta mig till andra sidan för att se hur det såg ut. Det kan verka fånigt, och det är nog ganska fånigt. Men på andra sidan dörren var något som jag inte hade koll på, jag visste inte hur jag skulle gå, om det var mycket folk där, och så skulle jag visa mig i bara en handduk. Det är nog det som skrämmer mig, min pluffsiga mage :D haha.

Men jag har iallafall börjat tänka "sköt dig själv och skit i andra, jag gör så gott jag kan". Det är lite Stig Helmer över det hela fast jag står inte med utsträckta armar och säger "jag kan flyga, jag är inte rädd".

Alla skulle ha en Emma att bolla tankar med :)

Natti natti!